Jag minns när jag satt i ditt knä och du sa ''vet du hur fin du är?'' jag kände en speciell lycka inom mig, du förde med dig ett ljus till mitt mörker. När du sa att du älskade mig för första gången öga mot öga. Jag har aldrig känt den känslan jag kände. När jag väl var tvungen att gå så såg jag dina vackra ögon och jag ville verkligen inte lämna dig. Jag hade världens ångest, när jag satte mig i bilen ville jag bara gå ut igen och ropa ditt namn. Jag satte mig i bilden och tänkte på dig hela tiden. Det kittlades så där mysigt i min mage när jag tänkte på dig och den dagen det blev vi 29/7-09 den dagen kommer vara oförglömlig. Du är det bästa som kommit in i mitt liv år 2009. Du vände mitt liv som jag hatade till ett liv som var värt att leva. När det väl tog slut så sa folk hur mycket jag förändrades på så kort tid. Från överlycklig till sjukt deprimerad, jag grät varje kväll i timmar. Jag har aldrig saknat någon så mycket som jag saknar dig. Vi har träffats några gånger efter och det har alltid varit lika pirrigt som första gången. Men jag känner fortfarande samma närhet och trygghet. Du är som en bror för mig, du finns alltid där för mig och jag kan berätta allt för dig. Du får mig att känna mig speciell, speciell för dig. Att förlora dig skulle för'mdra mitt liv totalt, vill inte ens tänka på att förlora dig. För du och jag ska vara vänner livet ut, vad som än händer. Och jag bryr mig inte ett piss om vad mina andra vänner tycker och säger om dig. Dom får ha sina åsikter, men det ändrar ingenting mellan dig och mig. Det är så mycket vi har som tiden inte kan ersätta. Jag vill bara åka tillbaka till det gamla, då vi alltid var i skolan när vi delade våra skratt tillsammans, men det går inte. Det ända vi har kvar är minnerna. Jag tycker detta är så känsligt för det betyder verkligen allt för mig så ja självklart sitter jag och gråter framför datan samtidigt. Tänk alla månader på kunskap, tänk på veckan i gamleby. Vi har samlat ihop väldigt många minnen tillsammans. Du gjorde mig till en gladare person. Nu vet jag inte vad som har hänt med mig igen. Jag är alltid deprimerad och ledsen, gör saker jag egentligen inte vill. Jag känner mig inlåst i ett rum utan fönster. Det ända jag behöver är din närhet. Men det går inte, inte alltid. Jag har försökt att säga till mig själv att jag måste kunna klara mig nu också, jag kan inte ringa dig och be dig komma ner till stan eller något liknande längre. Eftersom det går inte. Men att bara få höra din röst i telefonen gör mig lycklig. Men det jag behöver när jag mår som sämst är att få ha mina ögon precis framför dina och bara känna närheten av dig. För får mig att må så mycket bättre. Jag saknar dig verkligen. Som jag har lovat dig, jag kommer aldrig att lämna dig A L D R I G. För jag skulle inte klara av det

herregud vad gammal,

låten betyder något obeskrivligt, ''secondhand serenade - it's not over''